Västvind på Charabeach.

Ingen är perfekt - Det har alla hört förut. Men kan man vara mer eller mindre operfekt?

Skulle andra beskriva mig skulle jag kallas glad, gillar när det händer saker, högt tempo och väldigt uppochner i humöret. Jag har även väldigt svårt att inte kunna uttrycka mina åsikter och jag hatar mesar. Det är seriöst det värsta jag vet. Och jag vet att jag har rätt, för att jag själv var the biggest mes of the world i låg- och mellanstadiet. Visst är det mycket lättare att åka snålskjuts med den största gruppen istället för att kämpa imot för den lilla?

Jag fick F på uppförande på min språkresa förra året, jag drev mina konfaledare till vansinne när jag inte orkade krama folk 24/7 och gulligull pluttinutt tutuilitut gulligumsa på vårt läger all the times. Jag SÅ opassade in där i deras lilla jag älskar alla- oceas. Och sen drar snacket igång. Kan nog uppfattas pretty otrevlig av många jävla mesar som inte vågar ta någons parti eller säga vad de tycker.

Jag delar in mina vänner och "vänner" i två olika fack. Vilka skulle jag kunna lita på, vilka skulle vara på min sida om någonting hände, vilka skulle våga offra sig för mig? Och vilka skulle inte? Den strategin är sjukt jävla bra för den är sjukt jävla ärlig och sjukt jävla sann.

Där har vi det. Den perfekta människan i mina ögon är den som står upp för sina riktiga vänner vad som än händer, de som höer varandra och tänker oss istället för hon och jag.

Jag har turen att få träffa en sådan människa, en anti-mes som vågar köra på sitt istället för att lyssna på "dem".

En person som är den minst operfekta i hela världen och som jag hade turen att träffa på en höst året -96.